Oj, igår somnade jag i soffan så det blev inget bloggande. Just nu ligger jag i sängen, lyssnar på regnet som vräker ner och har varit på kalas. Det blev några glas vin så sova kommer jag att göra utan några problem.

Vi firade av sommaren på bryggeriet med knytkalas. Det var vin, pajer, sallad och en mastig chokladkaka till efterätt. Jag är mätt och nöjd.

Idag har jag jobbat till F stora glädje. Äntligen fick han gå till dagis och leka med sina kompisar där. Brorsan var också nöjd för vi fixade till hans rum. Jag skruvade upp ihop en bokhylla så nu börjar hans filmsamling ta form.

Kram Sara

Nu finns lukten av nygräddat bröd i vårt hus igen. Vi har bakat och lagat mat. R lagade stek till middag, vilket var första gången för honom. Det blev väldigt gott så nu är det bara att fortsätta lära sig mer maträtter.

Jag ska snart ut och verka som brevbärare för teaterföreningens räkning. Det är lite mörkt ute så vi får se hur det går.

Jag är helt stel i nacken och tankarna rusar runt. Det gäller att ha en positiv inställning men trots det fylls huvudet av helt andra tankar och jag känner hur hornen växer ut. Jag måste andas och göra något helt annat. KAnske är det bra att vara brevbärare i sådana lägen.

Kram Sara

Migrän idag, migrän i lördags. Försöker min kropp säga mig något?

Nu har lillebror och jag upplevt Globen och premiärmatchen mellan Detroit och St Louis. Brorsan var lycklig och då är jag glad. Det är verkligen intressant att möta en kultur som man inte är van vid. Vid en första anblick ser man fulla män som brölar men så dyker det upp några kvinnor med autografer på sina matchtröjor och tittar man lite mer nogrannt ser man män med sina söner och riktiga hockeynördar. Vi satt brevid två äldre kvinnor som åkt hela vägen från USA för att titta på matcherna.

Hockey är i och för sig ganska likt teater upptäckte jag. Det handlar mycket om underhållning när spelarna värmer upp, pausemusiken och allt det som händer runt matchen.

Här står Mats Sundin som fick stående ovationer när han kom in.

Det var många som hade röda tröjor för Detroit är ett lag med många svenskar i.

Vi var några av de första som klev in på arenan när portarna öppnade kl 18.00 Det konstiga var att man inte fick ta med sig några flaskor in och att all vätska som såldes på arenan skruvade de av korkarna på. Försäkrings skäl tydligen men vad kan man göra med det? Vi hade precis köpt Mer men det var bara att slänga i papperskorgen annars hade vi väl byggt en bomb.

Jag har väldigt roligt åt spelarna när de värmer upp. Under matcherna är de matcho och vill bra gärna slåss men under uppvärmningen ser de mer ut som ballerinor när de strechar. 

Innan matchen börjar ska nationen hyllas genom sång och jag som tycker att nationalism är lite fånigt märkte att en fullsatt Globen till och med får mig att bli rörd av vår nationalsång när alla sjöng.

Det bjöds också på hårdrock antagligen för att få igång publiken.

Även fotograferna fick ha hjälm på sig men jag tycker att den liknar våra gruvhjälmar ganska mycket.

När det inte var underhållning i rinken så kunde man under pauserna passa på att spela NHL på olika konsoller eller spela andra hockeyspel. Ett paradis för alla spelgalningar som finns. 

Matchen var inte slut för än vid midnatt och vi lyckades missa sista tåget till Uppsala och då undrade brorsan om vi skulle bli uteliggare. Det ordnade sig för vi hoppade på ett tåg till Märsta och pappa kunde hämta oss där men det blev sent så vi var inte i säng för än vid tre. Puh! Det var en lång dag.

Kram Sara 

Sitter här med pappas långsamma dator och ska försöka summera dagen som var igår. I korta drag kan man väl säga att vi hade bråttom. Jag ägnade förmiddagen åt att fylla i timmrapporter och annat och när M kom hem från skolan började jag inse att tiden gått fort och vi hade bråttom.

Jag började packa ihop kläderna som vi skulle ha med oss och kom på att jag inte hade skrivit ut biljetterna. Sprang ner och skulle fixa det och vad händer......Skrivaren lägger av efter en halv utskriven sida. Lite lätt panik började uppstå, försökte flera gånger, gjorde rent skrivaren, inget hjälpte. M fick springa över till grannarna med ett USB men jag var så skärrad att jag missade och spara på USB minnet. Han fick springa över en gång till och tiden tickade på.

Slängde ner kläder i ryggan och så var vi klara. Biljetterna utskrivna. Vi fick till och med vänta på bussen. Men vad glömde jag då.....för det gjorde jag såklart..nämligen necessären. Ingen tandborste, ingen deo, ingen kräm, inget smink och inga smycken. Hur ska en flicka klara sig utan sånt?

Nu sitter jag här framför datorn nytvättad, torr som fnöske, vild i håret, osminkad men med rena tänder så allt är väl ganska normalt.

Snart är det dags för hockey. Matchen går att se på kanal 6 så kanske får ni ser mig och min bror tjoandes. Han ska sitta och heja på båda lagen samtidigt så det kommer vara roligt att se på. (som om att de kommer att zooma in oss bland 13.000 åskådare)

Kram Sara

Jobbigt, jobbigt är det just nu men med små framsteg. Precis när man tror att det ska vända så händer det något som slår undan fötterna på oss igen. Det gäller att härda ut och hitta nya sätt att se problemen på. Jag önskar att jag kunde skriva: vi har kommit över det värsta, att livet leker igen men det är smäll på smäll. Vad är det som vi ska lära oss eller är det så att ofantlig lycka väntar bakom nästa krön? Vi skulle behöva lite tur just nu.

Jag, lillebror och M ska ut och resa imorgon. Vi ska hem till pappa och sedan vidare till huvudstaden för att se på hockey. Lillebror väntar med spänning tills på lördag.

Nu säger Lena och jag god natt

Kram Sara

P.S Ni skötte mötet jätte bra idag tjejer! Hurra för er!

Liillebror skulle till doktorn idag och jag skulle gå dit med honom. Han är väldigt morgontrött och vi hade en morgontid såklart.Jag brukar kalla honom för zoombie på morgonen för ögonen är öppna men inte så mycket mer.

När vi kom till vårdcentralen fick vi vänta på vår tur. I receptionen frågade de vad han hette. Han tittade på mig och tyckte att jag kunde svara men hård storasyster som jag är sa jag till honom att det borde han veta själv. "Jag vet inte" blev hans svar.

Det tyckte jag var lite kul så när han sagt det två gånger sa jag spontant att namnet var Lena Andersson. Receptionisten såg lite fundersam ut men började kolla i datorn. Jag fick stoppa henne och säga att det bara var ett skämt för min lillebror är 144cm lång med tjurnacke, skäggstubb och kepsen på sned. Det fick brorsan att vakna till så idag är det Lena som gäller.

Skriver mer ikväll om jag orkar

Kram Sara