Nu när allt är upp och ner så märker jag att jag inte orkar hålla kontakten med alla er som jag tänker så ofta på. Det löser jag med att börja blogga och hoppas att ni har tålamod med mig. Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig hos oss men det kommer nog att ta sin tid.

Idag tog lilleman och jag cykeln ner till Bryggeriet. F har lärt sig cykla utan stödhjul och han är så nöjd över det. Det går fort och det är viktigt att vara först, så klart. När vi kom ner och jag öppnade ateljén gjorde sig F kompis med några herrar utanför.

-"Vad heter ni? Jag heter F. Min pappa är jätte stark. Han kan lyfta ett hus. Det kan inte ni för ni är gamla."

Tack och lov så tyckte de att han var väldigt rolig och det blev mycket prat dem emellan. Mamma och brorsan kom ner med Marianne och P-O. Det var trevligt och så följde F med dom ner på stan.

Jag var kvar och försökte få i gång mitt skapande men i dag var det omöjligt för jag var inte på humör. Det kom några besökare i regnet men det mesta jag gjorde var att umgås med de andra. Utställningen Återseenden är väldigt bra och det är skönt att bara gå runt där och titta. Vi blev bjudna på renkött hos mamma och det är alltid skönt att få mat hos någon annan.

Vi cyklade hem i regnet och sedan blev det svårt när barnen skulle sova.

Jag har ingen kontroll över hemmet just nu och det känns som om samma sak gäller barnen. Jag försöker hålla i perspektivet, tänka framåt, vara positiv men jag trillar dit titt som tätt. Det är verkligen svårt det här. Det finns ingen manual och om man börjar känna efter är gråten genast där. Just nu behöver jag vara stark för vår familjs skull och det är viktigast.

Kram Sara