Jaha, nu blev jag också sjuk. Hosta, ont i kroppen och halsen. Jag som stöddigt sagt att inget biter på mig. Jag som skulle läsa sagor på bibblan idag. Tack och lov så har jag världens bästa vän som ställer upp när jag inte kan. Vi får väl hoppas att det inte kom så många barn.

Nu ligger jag nerbäddad och har tittat på barnprogram hela dagen. Jag kan bara konstatera att det är ganska många program som är dåliga. F börjar må lite bättre för han använder vårt vardagsrum som gymnastiksal, raket och studsmatta. Det är kul med barn för det är bara 40 graders feber som gör dem lugna. Annars märker man inte så stor skillnad, jo det blir lite mer gråt. Det vore roligt om man kunde ta efter barnen. R och jag hoppandes upp och ner i soffan för att sedan brista ut i gråt. Underhållande eller hur?

Sara

Tredje natten med ångest. För er som tycker att sådana känslor är läskiga strunta i att läsa mer för det kommer mera.

Det känns naket att skriva om sin ångest och det är lite tabu men ångest är otoligt vanligt att det känns fånigt att inte skriva om den. Den är ju lika närvarande som min humor.

Den här veckan har varit jobbig för ångesten håller mig hårt i sitt grepp. Det var längsedan sist och jag har märkt att jag sakta men säkert skapat min lilla bubbla igen. Jag slutar ringa, undviker kontakter, blir passiv, stänger folk ute. Det är väl mina varningsignaler men jag har väl inte gjort något åt dom. Dumt för istället för att gå in i mig själv skulle jag ta tag i det som jag upplever som jobbigt. Jag mår ju bra när jag får prata och umgås.

 Ångesten har dykt upp på natten när jag ska sova. Det har blivit några timmar framför tv:n för att skingra tankarna. Igår trodde jag att jag skulle somna snabbt för det gör jag i vanliga fall men icke. Den smög sig på mig och de jobbiga känslorna vällde fram. Timmarna gick och det blev inte bättre. Jag satte på tv:n och såg på en film om Sylvia Plath. Kanske inte den bästa terapiformen med tanke på hur hennes liv slutade.

Det är skönt att man inte befinner sig i en depression eller att man blir livrädd av att man har ångest. Det finns ju hjälp om man behöver och att skriva den här bloggen hjälper mig mycket. Ångesten är ett symtom på något annat och mitt liv har ju varit lite skakigt den senaste tiden så det är väl inte så konstigt om den dyker upp. Jag är bara inte sugen på att säga välkommen.

Kram Sara

Oj nu kom F igen med ett större hål i munnen. Han har tappat två tänder!

Han försöker vissla och det går ganska bra. Fniss tandféen kommer stanna länge här i natt.

Kram Sara

Jaha, nu gjorde jag bort mig. Jag skulle sätta in en bild på Paddington och råkade radera hela inlägget. Typiskt! Här kommer bilden ialla fall. Han attackerar pappas fötter.

Det jag tänkte berätta var att min lilla pojke håller på att bli stor. Han har tappat sin första tand! Mitt i hostan och febern drog han ut tanden som var så lös. Nu är han redo för skolan tycker han.

Nu väntar vi på tandféen. Vi får se vilken växlingskurs hon har den här gången. M berättade att man kunde få 100 kr om man la tanden under mattan. Vi får väl se hur det blir med det.

Kram Sara

Idag är jag glad att jag inte är någon kändis som har fotografer hängande utanför huset. Jag gick ut till brevlådan i min gamla morgonrock med flottigt okammat hår och brösten guppande fritt. Vad skönt det är att man inte är ständigt påpassad och kan leva med att vara riktigt sunkig vissa dagar.

Kram Sara

Det kom lite saker emellan så jag har inte varit vid datorn på tre dagar och det känns som en evighet.

Vi kom hem sent på söndagen efter att ha målat hela helgen. Jag möttes av två sjuka barn och en trött R. Måndagen väcktes jag av M som ville bada kl.5.30 på morgonen. Det betyder att han inte mår bra. Jag tog tempen på honom och den visade 40 grader. Det var bara att lägga honom i badet och ge honom alvedon.

Jag hann med att vara hos mamma och brorsan en stund men R började känna sig dålig så det var bara att sticka hem igen.

Tisdagmorgon kl.4 var det F:s tur. Han hostade och hade svårt att andas. Jag blev lite orolig när jag lyssnade på hans andning för den var tung. Termometern stod på över 40 grader och han var blek. Vi ringde till sjukvårdsupplysningen och under tiden kom färgen tillbaka och alvedonen började verka så vi kunde pusta ut. Båda barnen var vakna så vi satt uppe och kollade på film. Det blev en lång dag med tv, feber och hosta. Jag tror att det jobbigaste är över för barnen, nu är det bara R som vi får vänta ut.

kram Sara

Hela huset ligger inbäddat i snö. Vi har en skön bubbla omkring vårt hem. Ikväll har det kännts mjukt hemma. Barnen har skrattat och lekt tillsammans. F och jag lagade strömming till middag och det blev gott. Alla hjälper till. Det känns som om vi kanske har tagit ett första steg mot en kärleksfull framtid. Jag fylls av hopp.

Imorgon bär det av till Uppsala. Vi ska ha möte med kuratorn på habiliteringen. Mina föräldrar och jag ska försöka samtala om min brors framtid. I bästa fall pratar vi om hur vi tillsammans ska göra för att min bror ska ha det så bra som möjligt. I värsta fall drar "ditt fel-debatten" igång för hundrade gången och då kommer vi inte att komma någonstans. Jag håller tummarna och tänker på lösningar. Det blir lättast så.

Kram Sara

Ligger här nybadad och insmord. Det har varit mycket känslor den senaste tiden och jag tänker så det knakar. Är det ovanligt att ständigt ha pågående samtal med sig själv i huvudet?

Jag trodde att alla har det men så är det tydligen inte. Jobbigt är kommentaren som jag fått men jag är så van vid rösten att den är självklar.

Samtalen är oftast väldigt bra och intressanta. Ibland är det som att lyssna på en gammal repig skiva men när det är så försöker jag blockera tankarna och tänka på något nytt.

De gångerna som det är tyst är när jag håller på med mina händer och hantverkar. Jag skulle kanske behöva mer stilla tid i huvudet.

Har tänkt på en annan sak, det här med att känna att man är värdelös.

Tänk att det är så vanligt! Att nästan alla går omkring med en känsla av att vara värdelös. Det lustiga med det är att de personer som jag känner som är mycket kompetenta och ambitiösa är de som känner sig värdelösa.

Tänk så fel man kan ha! För att få bort känslan av värdelöshet överkompenserar vi och blir fantastiskt duktiga istället utan att förstå det. Det är som om man är livrädd för att vara något som man inte är. Alltså helt onödigt. Det gäller nog att man börjar känna tillfredställelsen av att vara bra. Att det ska vara så svårt........

Kram Sara