Tredje natten med ångest. För er som tycker att sådana känslor är läskiga strunta i att läsa mer för det kommer mera.

Det känns naket att skriva om sin ångest och det är lite tabu men ångest är otoligt vanligt att det känns fånigt att inte skriva om den. Den är ju lika närvarande som min humor.

Den här veckan har varit jobbig för ångesten håller mig hårt i sitt grepp. Det var längsedan sist och jag har märkt att jag sakta men säkert skapat min lilla bubbla igen. Jag slutar ringa, undviker kontakter, blir passiv, stänger folk ute. Det är väl mina varningsignaler men jag har väl inte gjort något åt dom. Dumt för istället för att gå in i mig själv skulle jag ta tag i det som jag upplever som jobbigt. Jag mår ju bra när jag får prata och umgås.

 Ångesten har dykt upp på natten när jag ska sova. Det har blivit några timmar framför tv:n för att skingra tankarna. Igår trodde jag att jag skulle somna snabbt för det gör jag i vanliga fall men icke. Den smög sig på mig och de jobbiga känslorna vällde fram. Timmarna gick och det blev inte bättre. Jag satte på tv:n och såg på en film om Sylvia Plath. Kanske inte den bästa terapiformen med tanke på hur hennes liv slutade.

Det är skönt att man inte befinner sig i en depression eller att man blir livrädd av att man har ångest. Det finns ju hjälp om man behöver och att skriva den här bloggen hjälper mig mycket. Ångesten är ett symtom på något annat och mitt liv har ju varit lite skakigt den senaste tiden så det är väl inte så konstigt om den dyker upp. Jag är bara inte sugen på att säga välkommen.

Kram Sara