Jag har varit på pissigt humör i dag. Sur, grinig och arg. Om jag kunde skulle jag inte umgås med mig själv. Jag är trött, det är väl orsaken till det kassa humöret. M sa till mig, när jag bad om ursäkt för att min röst var så arg och stickig, att det blir bättre om man vilar sig lite. Han är klok min son. Jag har försökt att vila och ta det lugnt. Mina axlar är spända.

På ett sätt är det ett friskhetstecken att vara på dåligt humör. Att inget känna och stänga av är inte ett alternativ. Att stampa med foten och rasa kan vara bra när man ofta är förståndig och behärskad. Det som inte är så kul är att det tar en massa onödig energi och att man säger saker man kanske ångrar.

Jag undrar när det här äventyret är över. Kommer jag att vara samma människa? Har jag lärt mig något nytt eller bara härdat ut? Jag hoppas att svartsynen inte lägger sig. Jag vill gärna komma ut på andra sidan och vara glad igen.

kram Sara