Har försökt att teckna i några dagar och det känns lite ovant. Här hänger resultatet från landskap och konstnärs uppgiften.

Annars vill jag bara här ifrån.  Sälja huset, dra långt bort och börja på ny kula. Det klassiska rymma-från-allt syndromet. Det är jag jätte bra på. Flytta. Springa snabbt framåt och inte titta bakåt. Snabbt ska det gå, otålig, gå vidare, inte stanna eller känslor. Framåt!

Jag börjar känna att min gräns snart är nådd. Snart orkar jag inget mer. Snart sätter jag ner hälarna och skriker. Snart blir jag förbannad.

Det är väl ett sätt att hämta kraft på för jag är så trött. Jag orkar inte. Tårar kommer lite som de känner för. Energin är försvunnen.

Sedan kommer TANKARNA och FÖRNUFTET. De bromsar, kyler ner, resonerar, bygger på med tålamod. Ett litet tag till, det orkar du. Barnen. Om du tänker så här...., du klarar det här. Positiv, glad, förändring.....

Ja,ja. Jag vet det där. Ett steg till i min utveckling till att bli en upplyst människa. Jag kommer att lysa.

Kram Sara