Gårdagen var härligt intensiv men i dag känner jag hur gråten sitter i halsen. Det är skratt och gråt om varannat. Jag vill inte vara hemma. Det är som att befinna sig i ett vakum. Jag vet att allt det underbara som jag har haft finns under ytan men vägen dit känns lång och ostadig. Hur ändrar man på sitt sätt att vara när man inte vet vad det är man gör?

Kanske är valen jag gör fel?

Jag går in i mig själv, gör mig oanträffbar, otillgänglig, kall och hård. Väntar på att någon annan ska ta kommandot. Jag får verkligen anstränga mig för att fokusera på mig själv. Jag gör mig osynlig.

Jag måste fortsätta att utmana mig själv, inte gömma mig från världen. Göra nytt, ta nya steg i en gammal värld.

Kram Sara